Blötsnö och halvtö

I julstressen.

När de flesta passar på att arbete på sina lediga dagar från skolan, tar jag som Caballomästare tillfället i akt vila - ta in intrycken från julen och livet generellt.

Idag var jag inne i Borås med syrran, betade av de sista julklapparna. Får väl säga att hon är den aningen mer drivna personen av oss, när det kommer till att få det avklarat. Logiskt nog är denna julklappen jag har kvar att köpa den som är till henne - svårt att lyckas övertala henne att betala lite på sin egna liksom.

Hur som helst.

För att orka shoppa måste man ju äta. Och åt det gjorde vi på Max. Där hände det en lite smålustig sak som jag känner potential i att det kan glädja andra. Vi hade ätit upp. Gått med brickorna till sopsortering som är vid utgången, då kommer jag på att man kanske ska besöka toan innan vi börjar (tjejer och shopping liksom, man vet aldrig hur lång tid det tar, så bäst att vara förebyggande) så kilar tillbaka in och gör mina behov medans syrran går till bilen.

Jag kommer ut från toan och går förbi platsen där vi satt och åt. Där står syrrans väska kvar. Jag plockar med den lite spontant när jag går ut. Ute möts jag av syrran som kört fram bilen och vevar ner rutan, och frågar; "vems väska är det där" - varpå min kvickt arbetande hjärna analyserar situationen och vad som egentligen just skett.

Det är alltså inte syrrans väska jag håller i. Någon annan måste alltså ställt ifrån sig väska just där vi satt medans de gick iväg för att beställa mat. Just nu fyller jag alltså kriterierna för vad vissa skulle klassificera som tjuv.

Jag vänder om och går tillbaka till Max för att rätta till skadan. Har alltid varit ganska bra på att snacka mig ur situationer så jag var ganska lugn. Nackdelen med denna situation var att ägaren som inte var helt hundra med svenskan. Hon såg bara precis när jag ställde tillbaka väskan, troligtvis såg det då ut som jag stod och rotade i den.

Jag gjorde allt för att försöka redogöra för henne vad som skett, och varför. Men när jag gick därifrån hade jag känslan av att i hennes ögon kommer jag alltid vara den påkomna baxaren.


Livet är lätt. Människor gör det svårt.

Festat

I och med kvällens Julfest börjar terminen rundas av. 

Ganska nöjd med aftonen.

Imorgon packar jag väskorna och lämnar Götabro.

Jag är inte rädd för mörkret.

Helgsummering

På lördagen bjöds det på pepparkakor, ädelost och El Clásico hemma hos The Lindstrands. En ypperligt trevligt afton. Somnade gott den kvällen.

Mindre till ro känner jag mig just nu, i denna stund. Jag fick denna afton stå slumpens vrede till kast när jag beslutade mig för att spela en andra omgång settlers för dagen.

I vanliga fall är jag väldigt mån om att hantera mina känslor, kontrollera dem. Omvandla de aggressiva känslor som dyker upp till något positivt, som inte går ut lika mycket över andra.

Jag kan väl inte påstå att min ilska var riktad till någon specifik denna gång, om någon så i så fall till en av de två träkuberna som var källan till min vrede.  

Hur som helst fungerade inte den känsloomvandling jag nämnde. De två händelser som hade en negativ effekt på mitt humör inträffade alldeles för kort tid inpå varandra, och kvadritiserade på så sätt effekten.

Ilskan som strömmade ur min kropp har jag inte upplevt på länge.

Den kan liknas någorlunda vid det sinneslag som rådde hos mig när Sverige åkte ut mot Senegal 2002.

Vilddjuret inom mig har lugnat sig nu, och skakningarna i mina händer har nästan lagt sig helt. Härligt nog har jag bara fasta punkter kvar innan jag befinner mig i min säng. Ingenting alls, som har med slumpen att göra.

Soluppgång

Trodde jag.

Det var bara det starkaste månskenet jag någonsin varit med om.

Jag och Daniel delade stunden.

Gränser som tänjs

En dag med lagom mycket åtaganden. Lite saker som gått på rutin, äta mat, vinna på Settlers, städa.

Plötsligt var det dags för kvällens happening - the pepper cake bake off. Då jag är så effektfull ledare kunde jag samtidigt som jag avnjöt en underbar agematch tillsammans med Alex och Fidde hålla pejl på bakningen och komma in och styra upp situationen när det behövdes.

Tycker vårat hus blev stiligt, ibland behöver man inte trampa på några tår för att skapa något vackert.

En liten bihandling av spännande intriger utspelade också under kvällen - där jag själv får se mig lite som en oskyldig huvudperson. Det hela är en ganska lång historia av svek och missbruk av lojalitet, men jag försöker få med de viktigare delarna.

Jag försvinner iväg lite ifrån pepparkakshusbyggandet för att starta en tvätt nere i evangelisten. Helt plötsligt blir jag påflugen av både Elin och Stina med pepparkaksdeg och vatten - men deras attack gick till spillror i min hårda defensiv. Det hela fortsatte och trappades upp i flera intriger, men jag vill alltså poängtera att de attackerade mig först.

Lite senare på kvällen sitterjag i lugn och ro, och precis avnjutit kvällen runda av frosties, men vem dyker då inte upp om inte Stina. Jag beslutar mig för släppa allt mitt agg, inte anta att hon har några baktankar.

Som belöning för mitt goda tänkade får jag mjöl kastad på mig. Lugn och sansad, utan att brusa upp, sitter jag kvar utan att gå till handling.

Ännu mer mjöl kastad på mig, denna gång i ansiktet dessutom. Lugn och sansad, fortfarande - går jag och diskar mina saker. Och endast lite hastigt visar jag att jag inte tolererar hennes typ av handlingar. Efter det går jag och avreagerar mig lite på pianot i linnéarummet, då hon hämndbenägen kommer in men en trasa i handen.

Jag kan vara beredd att gå med på att jag tog mina försvarande handlingar en liten bit för långt - men står samtidigt fast vid att de var helt berättigade.

Det är inte alltid lätt att vara Caballomaster. Sitta på så mycket makt, och så mycket kunskap. With great powers comes great responsibility, som en klyscha säger. Men när prövningar ökar på en, så blir det ibland svårt att kontrollera sina krafter - vilket slutar illa för många runt omkring mig.

De drar på sig det själva, men samtidigt får jag se mig i spegeln och påminna mig själv om att även Mona Lisa har sprickor.

Fredagskänsla

Välpasslig ledighet imorgon. Känslan man får av att inte behöva ställa alarmklockan kan klassas in bland favoriterna i mitt känslominne. Den lediga tiden kommer spenderas mycket tillsammans med min kreativa ådra, och förhoppnings skapa lite bra material till den kommande julfesten.

Det var ett tag sedan jag kände den form av inre lugn som jag känner i denna stund. Det är varmt och behagligt under täcket. Kents ljuvliga toner omsluter mig i en yttre dimension emot vad täcket klarar av.Vardagen börjar vändas tillbaka till det normala nu. Frostiespaketet står på sin plats i skafferihyllan, och Cinemaskivan ligger tryggt i mitt handsfack i bilen.

Allt borde rulla på nu, sålänge vissa nyckelelement i min tillvaro går som planerat kommer mina sinnen fortsätta vara lika till lags som nu. Mycket caballokärlek i vardagen, så går allt vägen - kom ihåg det mina sökare. Kvällen Kent tänkte jag nu ger er. Den förmedlar en viss aspekt av de tankar jag kring produktivitet för tillfället.

Spotify, den var befriad från youtube
Kent – En Timme En Minut

Snabb update

Som Caballomästare måste man ibland finna nya vägar. Minst lika viktigt är det att behålla lugnet - när tillvaron runt omkring börjar bli orolig.

Ganska seg dag idag om man får säga så. Men med mycket tid. Blivit mycket gjort som annars så ofta blir bortprioriterat i min vardag här på Götabro.

Lyckan i mitt inre

Det är något speciellt att få se en medmänniska växa upp.Få vara den som håller en i handen, tar honom in.

Det är inte fråga om hur utan när ens ögon och öron öppnas, och när detta när är när man är med, så är det starkt.

Det är de första vacklande stegen nu som är avgörande, jag ska göra allt i min makt för att hålla den låga som väckts vid liv.

Euforin fortsätter

Drive har rotat sig djupt inom mig.

Ner i arkiven där inte många titlar får rum.

Ytterliggare en pärla från gårdagen:

Tiden börjar gå i lätt slow-motion. Man svänger av. Stänger av.
Drive, årets film.

En kväll i salongen

Ikväll så jag den där filmen.

Den där filmen som om man har tur får se max en gång per år.

Innan du läser mer, sätt på låten. 

 Man sugs in.

Man befinner sig på motorvägen.

Lyktstoplarnas ljus sveper förbi utanför.

Somt sagt, känner mig alldeles varm i denna stund. Drive hade det där som är så svårt att sätta fingret på. Hade man kunna säga vad det var, hade givetvis fler regissörer skapat sina filmer likadant - tills dess får man bara avnjuta dessa verk då till då.

Man parkerar,

Nattens mörker kämpar mot stadens neonljus.

Och vid sin sida, vad är det man har där? 

Bara en caballofinnare, har svaret.

Patrik är borta, det är bara jag här i mitt rum.

Ensamheten är ett faktum.

Mindre prat, mer tankar - men jag ogillar dit tankarna far.

Det är skönare att gräva ner sig i arbete, hålla tankarna på plats.

För att citera Kent. 

Kostymen är inte jag.