Fötterna på pallen, och blicken mot väggen.

Sitter lite och funderar här. Vill påstå att det inte direkt är något banbrytande från min sida, funderar gör vi väl alla - därmed även jag.

Det som ger situationen lite extra krydda, är att jag har datorn vid mitt knä. Jag vandrade in i detta nya året med en smartphone vid min sida, och på så vis har jag inte haft något behov av den annars så ordinära kvällssurfningen innan jag tackar för mig för dagen ifråga - vilket i sin tur resulterat i ett stopp av flöde i denna blogg.

Spontaniteten har försvunnit, så att säga.

Så iallafall. När jag satt här så vandrade tankarna iväg lite och landande någonstans i hela bloggfenomenet. Varför kvinnor i allmänhet är mer benägna än män att skriva av sig.

Samtidigt, kan tankarna knytas ihop med ett litet samtal vid fikabordet denna förmiddag. Vi pratade vid bordet om kvinnors svårigheter till att släppa tankar, hur de gräver ner sig olika spår, Att inte kunna sluta fundera.

Kvinnorna hade hypotesen att tankarna är som lager, blir man av med ett lager så finns det alltid ytterligare ett lager av tankar som fortsätter att strömma på.

Elin uttryckte det väldigt summerande: ”kvinnor har lite för många bullar i ugnen”.

Det ligger något djupare i detta uttalande. Om man har för mycket bullar i ugnen, får bullarna svårt att gräddas färdigt. Likaså är det med ens tankar, tror jag.

Ens tankar måste få gräddas färdigt, och de gör de om du bara har en baksats i åt gången. Något jag vill påstå att män har.

Män har länge blivit smutskastade för att bara ”kunna göra en sak samtidigt”, vara trögtänkta, enkelspåriga etc. Men kanske är det just där vår styrka ligger?

Att män generellt bloggar minde, skriver dagbok mindre – är kanske på grund av får förmåga att bli färdiga snabbare med våra tankar, komma till en slutsats, och få känna lukten av nybakat.

Jag säger inte åt er att sluta fundera, men jag säger åt er att sluta älta.

// CB

En månad senare

Återvänder in i den binära världen efter en semester i den lite mer meningsfulla versionen. Frågan är om man ska klassa det som ett kort återbesök. 

Min bloggvärld är som ett skepp som tar in mer vatten än titanic två timmar in i filmen. Och på något vis måste jag vara kaptenen som står kvar vid rodret ända in slutet.

Götabro har inte så mycket kvar att leverera, något som vi elever däremot förhoppningsvis har när det bär ut på olika håll.

Tidens tand gnager på. Ett nytt år.

En siffra som efter att en annan räknare vill slå 366, bedrar den och gynnar sig själv. 

2012 råkar vara boven, och detta är en företeelse värd att fira. 

Allt man har varit missnöjd med, allt som har gått fel, är inte lika farligt längre, vi har ju en ny kalender. 

Det är ju ett nytt år. Låt oss göra nya lyften som vi kan bryta. 

Ett klockslag, och allt du varit med om under året - blir plötsligt mer distanserat. Det blir Då. 

Dina händelser och upplevelser arkiveras, och hittas i framtiden under året 2011. 

Vill du ändra på något? För sent. Allt förblir Då, och kommer aldrig igen. 

Vi blickar framåt. 

Vi säger till oss att 2012 ska bli det bästa året någonsin, som vi sagt vid alla årsskiften dessförinnan.

Låt oss klaga på våra i-lands problem för att sedan kompensera med kritik på alla u-lands komplikationer.

Kent - Sverige
Vi skålar för en midsommar till,
färsk potatis och sill,
som om tiden stått still.

Blötsnö och halvtö

I julstressen.

När de flesta passar på att arbete på sina lediga dagar från skolan, tar jag som Caballomästare tillfället i akt vila - ta in intrycken från julen och livet generellt.

Idag var jag inne i Borås med syrran, betade av de sista julklapparna. Får väl säga att hon är den aningen mer drivna personen av oss, när det kommer till att få det avklarat. Logiskt nog är denna julklappen jag har kvar att köpa den som är till henne - svårt att lyckas övertala henne att betala lite på sin egna liksom.

Hur som helst.

För att orka shoppa måste man ju äta. Och åt det gjorde vi på Max. Där hände det en lite smålustig sak som jag känner potential i att det kan glädja andra. Vi hade ätit upp. Gått med brickorna till sopsortering som är vid utgången, då kommer jag på att man kanske ska besöka toan innan vi börjar (tjejer och shopping liksom, man vet aldrig hur lång tid det tar, så bäst att vara förebyggande) så kilar tillbaka in och gör mina behov medans syrran går till bilen.

Jag kommer ut från toan och går förbi platsen där vi satt och åt. Där står syrrans väska kvar. Jag plockar med den lite spontant när jag går ut. Ute möts jag av syrran som kört fram bilen och vevar ner rutan, och frågar; "vems väska är det där" - varpå min kvickt arbetande hjärna analyserar situationen och vad som egentligen just skett.

Det är alltså inte syrrans väska jag håller i. Någon annan måste alltså ställt ifrån sig väska just där vi satt medans de gick iväg för att beställa mat. Just nu fyller jag alltså kriterierna för vad vissa skulle klassificera som tjuv.

Jag vänder om och går tillbaka till Max för att rätta till skadan. Har alltid varit ganska bra på att snacka mig ur situationer så jag var ganska lugn. Nackdelen med denna situation var att ägaren som inte var helt hundra med svenskan. Hon såg bara precis när jag ställde tillbaka väskan, troligtvis såg det då ut som jag stod och rotade i den.

Jag gjorde allt för att försöka redogöra för henne vad som skett, och varför. Men när jag gick därifrån hade jag känslan av att i hennes ögon kommer jag alltid vara den påkomna baxaren.


Livet är lätt. Människor gör det svårt.

Festat

I och med kvällens Julfest börjar terminen rundas av. 

Ganska nöjd med aftonen.

Imorgon packar jag väskorna och lämnar Götabro.

Jag är inte rädd för mörkret.

Helgsummering

På lördagen bjöds det på pepparkakor, ädelost och El Clásico hemma hos The Lindstrands. En ypperligt trevligt afton. Somnade gott den kvällen.

Mindre till ro känner jag mig just nu, i denna stund. Jag fick denna afton stå slumpens vrede till kast när jag beslutade mig för att spela en andra omgång settlers för dagen.

I vanliga fall är jag väldigt mån om att hantera mina känslor, kontrollera dem. Omvandla de aggressiva känslor som dyker upp till något positivt, som inte går ut lika mycket över andra.

Jag kan väl inte påstå att min ilska var riktad till någon specifik denna gång, om någon så i så fall till en av de två träkuberna som var källan till min vrede.  

Hur som helst fungerade inte den känsloomvandling jag nämnde. De två händelser som hade en negativ effekt på mitt humör inträffade alldeles för kort tid inpå varandra, och kvadritiserade på så sätt effekten.

Ilskan som strömmade ur min kropp har jag inte upplevt på länge.

Den kan liknas någorlunda vid det sinneslag som rådde hos mig när Sverige åkte ut mot Senegal 2002.

Vilddjuret inom mig har lugnat sig nu, och skakningarna i mina händer har nästan lagt sig helt. Härligt nog har jag bara fasta punkter kvar innan jag befinner mig i min säng. Ingenting alls, som har med slumpen att göra.

Soluppgång

Trodde jag.

Det var bara det starkaste månskenet jag någonsin varit med om.

Jag och Daniel delade stunden.